SKARABORGSFLYG

I huvudet på en gammal renoverare

Bilen, en 911S från 1967, med chassie- o motornummer nr 308 429S resp 962 080, inköptes av en bekant boende i min hemstad Lidköping. Denne bekant är egentligen en Alfa-freak, men försynen bidrog till att han sprang på bilen vid ett besök i Halmstad. Därmed hamnade nummer N56775, senare ombildat till DKF155 i Lidköping och den gula läckerheten förevisades mig vid ett tillfälle jag minns väl. Jag anade att han förr eller senare skulle avyttra den, så jag bad honom höra av sig när han skulle sälja. Så blev fallet i februari 1974.

7 år gammal och med 72000 km på mätaren fick så den lille gule sin femte ägare, och hamnade äntligen i ett seriöst hem. Men otäta ventilstyrningar och begynnande rost i framskärmarna hade en dämpande effekt på körningen, och den ställdes av några år..

Jag blev tidigt medlem i PCS och som sådan besökte jag understundom diverse begivenheter som bidrog till nya och värdefulla bekantskaper, som skulle komma att påverka mitt liv, men det visste jag inte då.

Det går inte fort, men det går långsamt, sa Hasse Alfredsson en gång, och då tänkte han på mig. Men så småningom var bilen i sådant skick att den kunde visas för pekarna. Dessa mina nyvunna vänner och medlemmar i klubben som pekade på detaljer som inte såg ut som de borde göra. Alldeles för många detaljer dessutom, tyckte jag. Med åren har jag blivit klokare och förstår numera att utan dessa vänner och proffs, hade bilen inte varit vad den är idag. Det är helt sant.

Vi har haft roligt också. För att inte tala om hur roligt vi har idag, nästan 100 år senare, när vi talar om vissa särskilt minnesvärda petitesser. Som när jag kom till min första Concour i Söderköping -92 med, i bilens färg, lackade ATS-fälgar. Bara en sån sak. Lackverkstaden hade även lackat luftnipplarna gula! När Peter Calås såg detta fick han en lättare infarkt, har han senare berättat för mig. Och, jag som tyckte det såg så rent och snyggt ut istället för de svarta klumpar som sticker ut genom fälgbanan. Initierade bedömare på platsen tippade att huvuddomaren då, som nu, Ulf Tolerus skulle dömma ut hela bilen, eller ta mig avsides för att meddela att jag kunde låtsas att jag fått ett telefonsamtal om att jag måste åka hem. Men sån är inte Ulf och i brist på konkurrens vann jag det året. Numera kör bilen och jag med svarta nipplar, och Fuchsfälgar som är renoverade i England. Med glimten i ögat kan man säga att medlemsskapet i Klubben är både utbildande och fostrande.

Sedan har det rullat på, som det brukar heta. Dock inte om man räknar mil. En sån här museebil kräver mycket av vädret. Inget regn, men inte heller direkt solljus, då detta som bekant ovanligt snabbt omsätts till värme i bilar utan AC, och en sådan har jag inte vågat föra på tal med Peter eller Ulf .. ännu.

Bilen blir långsamt bättre och bättre, med betoning på långsamt. Först nu har 4.5" Fuchs originalfälgar med Michelin 165 x 15 HR hittat tillbaka på bilen. Michelin är f.n. den enda leverantören av denna dimension i HR-utförande på marknaden. Fälgarna var naturligtvis svåra att få tag på. Nya fanns ej och övriga är kraftigt begagnade eller slängda. För vem tusan vill ha så smala hjul idag. Fälgarna har varit på besök hos Diamond Styling i London, och där utsatts för ansiktslyftning, så finishen är det inget fel på, men bredden. Även med luft i känns det som att åka med punktering runt om. Vackert är det inte heller med dessa cykelhjulsliknande attrapper, men tidsenligt.

Skillnaden mellan nyare 185/65 R15 på 5,5" fälgar, till vänster och
original dimensionerna 165 HR15 (Michelin XAS) på de gamla 4,5" fälgarna till höger.

Hjul och lite annat var åtgärdat till årsmötet i Ystad år 2000 och den väntande Concouren där. Denna gång vann jag definitivt inte i brist på konkurrens. Det fanns minst tre bilar till som var ytterligt väl genomgångna och allvarliga spekulanter på förstaplatsen, vilket resulterade i att min skönhetssömn blev något orolig. En av dessa bilar blev, på goda grunder, vald till Peoples choice, så det var nära ögat, men jag hade smalaste däcken. Årets förstapris var en riktig bamse till pokal, på gränsen till att få plats i bilen vid hemresan, samt mycket uppskattat, en Porsche dokumentväska innehållande tvätt-o polerutrustning.
Som Concoursvinnare blir man också ålagd att skriva en artikel i ägaren. Tänk på detta när Du nästa gång planerar att vinna klubbens concour. Det är jobb efteråt också.

Frågor?
Har Du som klubbmedlem frågor rörande bilen eller renoveringen så hör gärna av Dig. Har läsaren tips om var jag kan få tag på en extra omgång originalmattor, i exakt rätt kulör och material, gärna på löpmeter, så är jag idel öra.

Skriva något angående renovering tänkte jag också göra innan jag skonar Dig, kära läsare.

Mitt liv som som renoverare inleddes 1963. Hade just börjat min yrkesbana på Såtenäs. På flottiljen fanns en liten verkstad med plats för tre bilar, fyra om man manövrerade de andra tre tillräckligt länge. Som medlem i FMK (Försvarets Motor Klubb) fick jag tillgång till denna anspråkslösa men fungerande lilla verkstad. Efter en tid blev jag vid en fullt fungerande Lambretta. Jag såg genast framför mig hur snygg den skulle bli efter, en egentligen helt onödig, renoveringen. Då jag inte behövde den för att köra med, hamnade Lambrettan, med verkstadschefens goda minne, på den lilla verkstaden. Ganska snart bidrog delarna från min fina scooter till ett allt större antal kartonger. Samtidigt som bakdelen demonterades, påbörjades renovering av de delar, som snart skulle bilda framdelen, trodde jag. Det trodde verkstadschefen också som hoppades att alla insläpade kartonger utgjorde en högst tillfällig begränsning av volymen i den redan lilla verkstaden. Men sen avtog aktiviteten från min sida. Varför minns jag inte så noga. Tiden gick och mitt dåliga samvete växte i takt med att renoveringen avtog. Efter flera diskreta påstötningar om att de önskade se mig lite oftare i verkstaden, i varje fall någon gång, krävdes krafttag. Jag intalade mig själv att det ju var synnerligen opraktiskt med en scooter och slängde alltsammans.

Denna tragiska övning lärde mig mer än att bara skaffa kartonger, och efter snart slutförd renovering av den lille gule vet jag än mer.

Ekonomiskt.
Reservdelarna är dyra. En amatör kan sällan köpa en bil, renovera den till hyggligt skick, och sälja den med förtjänst. Om nu det var tanken. Förr eller senare vill man förmodligen sälja och det ger under tiden en viss tillfredsställelse att veta att den på marknaden är värd minst det man lagt ut. Om man kan välja objekt, ta då den bättre bilen, som visserligen blir dyrare, men som senare kräver mindre investering i arbete och pengar. I alla lägen blir det den bästa affären, i slutänden.

Tidsmässigt.
Har man den tid som krävs? Det tar alltid längre tid än man tror. Man hittar hela tiden detaljer som bör åtgärdas, när bilen ändå är isär. Är den naturligt rostig fram, gäller det även bak, även om det inte syns just då. Det har bara inte hunnit igenom ännu, men det kommer, det kan man vara helt förvissad om. Gäller i synnerhet äldre Porschar. Bilarna är på några ställen uppbyggda av en ytter-, en inner- och en mellanplåt. Detta ger en oöverträffad vridstyvhet men också rostfickor. Det är här, i bilens inre, som man får svar på frågan om hur brilliant investering man gjort. Förr eller senare stiger dock bilen till rätt marknadsvärde och måhända kan man förhandla sig till ett förskott från dödsboet.

Sortera isärtagna delar i kartonger, och skriv lappar rörande prylarna, rita figurer på hur de satt inbördes, och datum. Om möjligt, tag bilder eller filma (med tal) innan, under och eventuellt efter isärtagandet. Detta gäller i synnerhet då klädseln tas bort. Det är viktigt att dokumentera i vilken ordning klädsel och dämpmaterial ligger, om flera skikt är aktuella. Vid återställandet senare kan det vara svårt att veta var de olika tygbitarna skall mätas. Detta kan ha en direkt avgörande betydelse för hur lätt eller svårt det längre fram blir att få rätt passform eller om delarna överhuvudtaget får plats. Många inbillar sig att delarna snart skall sättas ihop och man självklart kommer ihåg hur de satt. Inget kan vara mer fel! För min egen del trodde jag att byta skärmar och lacka om skulle ta ett år. Ganska exakt 10 år senare blev bilen färdig. Gissa om jag hade nytta av film, bilder och skrivna lappar.

Garageplatsen.
Är den tidsbegränsad? Efter noggrann beräkning av tid för renovering, multiplicerar man med 10!! Inte jag, men du! Jag använder 20! När en reservdel till min bil behövde inhandlas tog det normalt inte 2 dagar att få hem den. Två veckor eller en månad för lagervaror, om jag hade tur och inte behövde annonsera efter delen i vår tidning eller i Tyskland. Reservdelarna från Stuttgart var inte sällan ersatta med en nyare variant. Ex. en kromad list ersatt av eloxerad aluminium med plastöverdrag. Varken samma lyster eller original. Att leta originaldel eller kroma om tar tid. Tag alltid upp den erhållna delen ur förpackningen och jämför, även om den inte skall användas på länge. Min nya gummilist fram, låg i förpackningen i nästan 10 år. När jag satte på den, hade jag glömt hur originalet såg ut. Men pekarna visste hur den skulle se ut och meddelade mig omedelbart sina iakttagelser i Söderköping. Vad hjälpte det att jag bedyrade att listen var beställd hos VAG med rätt partnummer. De hade ju som vanligt rätt.

Spara den gamla delen - om du har plats. Även sedan den nya erhållits. Den gamla delen har ett kulturellt värde. Den kan bli värdefull om man behöver härleda t.ex. form eller färg, senare i bilens liv.

Handlingsplan.
När jag påbörjade renoveringen av min bil, tog jag en tredjedel åt gången. Det innebar exempelvis att allt löst från nos till frontruta åtgärdades. Efterhand som smådelarna plockades ner bit för bit, åtgärdade jag dem. Jag placerade dem med nummer, namn (och grad) och övrigt nyttigt i en ask/kartong eller låda beroende storlek. Om delen var bortom all räddning, beställde jag nytt, som vid ankomsten bäddades ner i här för avsedd låda. På det viset spelade långa leveranstider mindre roll och det blev mindre antal prylar som var under åtgärd. De monterades sedan ihop till större enheter innan de lades åt sidan i väntan på att karossen skulle bli klar. Det minskade antalet kartonger!!

Många år senare när återuppbyggandet hade påbörjats kunde jag likt en lagerförman gå runt och samla ihop nya delar, klara för montering. Härlig känsla! Glad var även minsta dottern som hela tiden upptäckte nya utrymmen i huset. Platser som inte tidigare varit tillåtna för barn.

Använd mycket smörja! Vid ihopsättningen bör alla delar, bult, mutter och ytor skyddas med färg, fett, olja och annat rostskydd. Det hjälper inte så mycket att tex bulten har en gul, vacker yta. När muttern är fastdragen finns det inte någon beläggning kvar på de gemensamma ytorna i gängan. Här är det alltså läge för mycket fett, som hindrar fukt från att tränga in. Med lite Autosol kan man utan större ansträngning torka bort den gula hinnan. Kraftigare än så är inte skyddet.

En riktig verkstadshandbok är guld värd. Tänkte närmast på användarvärdet, men även priset på böckerna (3 delar) verkar att följa världsmarknadsnoteringarna. De mindre böcker som finns att tag på, fyller i mina ögon endast en marginell funktion och då som referenslitteratur. De kan innehålla vissa värdefulla uppgifter, och är oftast på engelska, vilket många tycker är lättare att förstå än tyskan. Många av dessa böcker är kopior på den riktiga verkstadshandboken, men i mindre format och med dåliga bilder i halva storleken och därmed svårtydda. Med det inte sagt att man skall undvika dem. Den sanne renoveraren behöver all litteratur som finns. Om en bil skall återställas till originalskick är det nödvändigt med färgbilder. Märkligt nog finns det många böcker i svart-vitt som avhandlar tidiga 911ors olika utrustningar. Här får man glädjas åt texten. Att visa fälgar, motorrum och annat i svart-vitt är ju rena hånet mot den som behöver veta färgen på en viss del. Inte många, men bra färgbilder, ofta mycket detaljerade kan man finna i resp. bils säljbroschyrer.

En underskattad eller oupptäckt faktasamling är vår egen Porsche ägaren. Varje gång jag letar efter något i de tidigare utgåvorna finner jag intressanta artiklar som på något sätt knyter an till min bil. Det stora antal nummer och artiklar gör naturligtvis att det kan ta lång tid att finna det man söker. Ett indexerat register vore mumma.

Porsche Classic i Stuttgart har en hel del nytillverkat för våra äldre bilar. De svarar även på frågor rörande gamla häckar. Mot uppvisande av tillräckligt många papper som anger Dig som nuvarande ägare, lämnar de ifrån sig uppgifter om bilens status vid leverans från fabriken. Kan ju glädja någon.

Early 911 Esses är en seriös klubb i USA. Bl.a tre svenska PCS medlemmar ingår f.n. Handhar endast ägare till S- bilar. I deras klubbtidningen diskuteras både teknik och ekonomi som berör bilarna.

Fläktskyddet.
I samband med justering av förgasarna - jo, det fanns sådant förr i tiden, körde jag in fingrarna i fläkten. Eftersom den snurrade fort och bladen sitter tätt (kanske en säkerhetsåtgärd) kom fingrarna inte så långt in, med det stänkte på lacken och förgasarjusteringen fick hastigt avslutas. På akuten fick jag berätta om luftkylning för systern så att hon kunde fylla i formuläret riktigt. Numera använder jag alltid skydd - över fläkten. Tillverkat av sträckmetall. En lagom tjock plastslang, uppskuren på längden, är trädd över de vassa trådändarna, och hålls på plats av smältlim. Denna enkla konstruktion trycks ner mellan fläkten och en bockad plåtkonstruktion som fabriken så påpassligt satt fast på den bakre motorupphängningen. Nätet, ett måste för klantskallar, är enkelt att applicera och håller nere Landstingets kostnader.

Åke Olsson medl 37

Tillbaka

ARTIKELN:

Ur Porsche Ägaren volym 92/ Nr. 1, 2001