Man måste vara stark! Concours d´Elegance 1992...

"Eftersom du är så irriterande noggrann borde du ju inte komma sist !!! Lycka till!"
Sånt får man tåla - man måste vara stark.
Med hustruns elakt utstuderade ordalydelse ringande i öronen lämnade jag, kraftigt försenad, hem och familj i Lidköping (vid Vänern). Målet för min resa var Söderköping, PCS årsmöte och lördagens Concours, som jag var efteranmäld till. Den kraftiga förseningen berodde på att jag ville kontrollera hjulinställningen ytterligare en gång inför den långa resan. Det var fredag och klämdag. Tid var bokad till 09.30, för att det inte skulle bli för stressigt till middagen i Söderköping klockan 19.30. Den unge mannen på GummiCentralen var mycket nöjd med hjulens placering och riktning, dock skulle han justera toe-in en aning. Strax därpå såg jag honom liksom falla framåt under framvagnen. "Slant Du?, frågade jag. "Nej", svarade han, "p-ändens gänga gick av."

Synden straffar sig . . .
Den lille gule, en 911S -67, köpte jag 1974. Ställde av den 1979, och har sedan dess långsamt (11 år !) och noggrant (enligt hustrun) ägnat mig åt totalrenovering. Bilen blev klar två veckor före årsmötet. På omgivningen har jag försökt imponera genom att säga att "inte en enda skruv eller mutter har undgått översyn." Nu slog det mig plötsligt att p-ändarna och de gängade stagen till kuggstången inte varit isärtagna, av det enkla skälet att hjulen skulle peka åt samma håll även efter renoveringen. Nu straffade Gud mig för att jag gått runt och ljugit. "Dom kan inte gå av," sade han upplysande och försökte le, "men så är det med gammalt skit." Sånt får man tåla. Man måste försöka vara stark.

Tre tusen sekunder senare, när vi dammsugit vår lilla pittoreska stad i jakten på lösa delar och börjat söka oss "utombys", fick vi napp hos Atteviks. När jag meddelade min kära att "avskedslunchen" skulle bli försenad någon timma därför att en p-ände skulle hämtas i Jönköping, 26 mil t.o.r., såg jag att hon tänkte något, men hon sa inget. Hon hoppades nog att alla poliser befann sig på träningsläger mot fotbollshuliganer.

Troligtvis var det också på det viset. P-änden kom på plats. Den försenade lunchen intogs med hela familjen närvarande. Lyckan visste inga gränser. Precis vad vi alla strävar efter, att i lugn och ro och full harmoni få vara tillsammans med familjen under helgerna. Det fanns bara ett problem just då, och det var att det började bli krisigt att hinna i tid till middagen i Söderköping. Tempen stiger . . .

Ringningarna i öronen, som jag inledningsvis nämnde, försvann vid 60 graders oljetemperatur. I instruktionsboken står det att man får börja "elda" vid 60 grader, och då hörs som bekant inga ringningar längre. Medan oljetemperaturen sakta steg några grader till och jag gladdes åt att äntligen få köra bilen och inte bara meka, tänkte jag på den gången då hustrun och jag kom hem samtidigt men från olika håll. Hon med en full kasse, och jag med en nästan tom. "300 kronor för en liten bärkasse med mat", klagade hon. Jag "tröstade" henne snabbt. "Mina Porschedelar kostar faktiskt 4.000 kronor." Sekunden efteråt förstod det där med att tiga är guld. "Då föreslår jag att du säljer Porschen - påsvis, säger den stundtals elaka människan. Men sånt får man ju tåla. Man måste vara stark. Nu, många dagar senare och med facit i hand - "den lille gule" vann tävlingen - så tror jag att hon ångrat sitt oöverlagda uttalande.


I samband med Concouren nämnde jag för Albert att jag hade bilder och diverse textdokumentation från den långa renoveringsperioden. Han ville inte se det, men bad mig skriva en artikel om renoveringen. Men det har jag inte gjort. Frågan är nämligen om läsaren är så stark.

Åke Olsson, medlem 37

Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

 

ARTIKELN:

Ur Porsche Ägaren

volym 59 / Nr. 3, 1992